Återvinning!

Herman var en principfast äldre frikyrkofetischist som - sin avsky för allt multikulturellt till trots - delade både färg, känsloliv och ytstruktur med många förortshus. Där hans ögon borde vara satt något som liknande två små korpsvarta celldörrsöppningar, innanför dem stod två utmärglade och förbannade homosexuella kvinnor som båda var mycket lika Irma Grese.

De senaste sextio åren har Herman ägnat åt att förtrycka sina medmänniskor, på sin fritid jobbade han tidigare med att förneka allt köttsligt och förtränga sin ungdom. Han åtog sig uppdraget med sådant engagemang och sådan känsla som bara en sann lutheransk självplågare kan bemästra till fullo och var mycket nöjd med resultatet. Han förlorade allt eftersom kontakten med omvärlden. Den enda kontakt han har haft med andra människor de senaste två åren, sedan hans hustru dog, var med hemsamariten som kom med mat varannan vecka. Falukorv, torsk, köttfärs, fläsk, pasta, potatis och ris. Allt enligt ett rullande schema, riset vägrar han dock äta eftersom han är övertygad om att det på något sätt är en del av ett kommunistiskt maktövertagande. Istället lagrar han det bara i ett rum han använder som magasin. Djävulens ägg skall inte ätas, de skall fruktas. 

För tre månader sedan började Herman dock få nattliga besök. Från rummet med alla rispaketen talade en röst till honom som kallade sig ”mal’akh ha-mavet”, den talade med en stämma som Hermans fru om hon hade varit i livet antagligen hade döpt till ”myndi-rösten” och sa att den var sänd från Gud. Till en början försökte han bara ignorera den, men den gnagde sig in. Utan att Herman egentligen kunde urskilja många sammanhängande meningar eller klara ord från rummet så förstod han ändå vad rösten ville honom. De fjättror och spännband som Herman hade använt för att förlama sitt inre och sin ungdoms synder släppte med ett ryck och Herman förstod plötsligt sitt rätta öde, han var Guds hämnd på människorna. Han skulle ge sig ut på internet.